Ob-La-Di Ob-La-Da

Sherlock Holmes: A Game of Shadows är inte en film som man bör lägga allt för energi på att recensera. Vad som är väsentligt är att den är underhållande, snygg och medryckande, om något virrig ibland. När två timmar känns som en och en halv måste man ändå haft kul.

Kort sagt: kul film, kanske inte bra rent tekniskt och så, men utmärkt underhållning.

Jag ler när filmen börjar. Prometheus inleder med en scen som tagen direkt från Kubricks episka sci-fi film 2001: A Space Odysse. Hyllningen är egentligen ganska passande, då de båda filmerna har liknande teman, även om Prometheus kanske har en lite mer lättsam och actionladdad attityd; på gott och ont.

Inom en inte alltför avlägsen framtid skickas rymdskeppet Prometheus till den avlägsna himlakroppen LV-223. Efter en resa på över två år når de fram till sitt mål, där besättningen, ledd av en starkt troende arkeolog (spelad av en utmärkt Noomi Rapace) hoppas få svar på frågan om mänsklighetens ursprung. Väl där upptäcker de att månen hyser en bortglömd hemlighet som det hade varit bäst att lämna ifred, och snart är det en kamp om överlevnad, inte bara för besättningen, utan för hela mänskligheten.

Intressant nog börjar filmen med att berätta precis hur det gick till när livet på Jorden skapades. Frågorna som kvarstod var då istället varför, och, i ett senare skede i filmen, varför förstöra det man byggt upp?

Att dessa frågor förblir (i stort) obesvarade irriterar mig, då de är, för mig, mer intressanta än filmens koppling till Alien-filmerna, som, för övrigt, är betydligt mindre än man inledningsvis kan tro. Visst finns det klara referenser och blinkningar åt det hållet, men i stort står Prometheus på egna ben, både vad det gäller kvalité och handling.

Det måste sägas att Prometheus är en rakt igenom bra film; den är engagerande, visuellt är den fantastiskt snygg, och skådespeleriet är, om inte perfekt, så iallafall rakt igenom kompetent. De problem som Prometheus dras med handlar inte så mycket om skavanker i själva filmen, utan snarare i det som inte finns med i filmen.

För mig känns det en smula frustrerande i att se en film som etablerar så många djupa och intressanta tankeställningar och sedan ge ett svar som inte verkar fullt genomtänkt eller som verkar undanhålla de väsentliga detaljerna. Slutet ger en vag antydning till en uppföljare (som jag sedan tidigare redan visste kunde vara på tal) men som Martin mycket klokt sa: Man behöver inte alltid göra uppföljare till allt.

Jag är i slutändan glad att jag såg filmen på bio, då den var klart värd tiden och pengarna. Men 3D-glasögonen hade jag gärna sluppit...dels för att jag tycker det är jobbigt att ha glasögon ovanpå glasögon (yo dawg...) men framför allt för att det känns mer eller mindre onödigt. Speciellt i den här filmen. De gånger som man märkte av 3D-effekter var de mest ivägen och gav mig en smula huvudvärk. Tack gode Gud att The Dark Knight Rises inte kommer att dras med struntet!