....
Hela den här historien (ni vet vad jag pratar om) har berört mig myvket, det finns det ingen tvivel om. Ändå har jag inga riktiga band till Norge, aldrig varit där, känner ingen därifrån. Det är väl bara vanlig medmänsklighet antar jag, som får mig att känna en enorm personlig sorg för det som har hänt.
För norrmännen måste detta te sig som ett overkligt scenario. De säger att det är det värsta som hänt sedan ockupationen och det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Vi hade bomben i julas, men det känns verkligen fullständigt obetydligt nu. Vi "kom undan", än så länge är "det lagom Sverige" fortfarande lagom, med lagom hemska brott att tampas med. Jag har länge gått och tänkt att nu, snart, kommer nåt att hända även oss här i Skandinavien. Om inte Sverige, så kanske Danmark. Men Norge? Även om jag vet att Norge inte är så "oskyldigt" som många vill framhäva att de är, så är det ändå en makalös chock utan dess like. Kanske hemskt ändå, att man "väntar" sig att det ska hända på vissa platser, och inte på andra. Vi måste tydligen vara på vår vakt.
Folk tänkte naturligtvis att detta, detta är Islamister som ligger bakom. Jag också, måste jag nog erkänna, men inte utan att vara en smula reserverad. Det visar sig nu att kanske inte är så trots allt. Kanske kan man inte alltid skylla på främmande terrornätverk. Ibland så kan faktiskt ondska (för det är det jag kallar det här) komma inifrån (ursäkta det lite klychiga språket). Jag tänker mer på Oklahoma City Bombing än nånting annat för att vara ärlig. En högervåg har svept in över Europa, kan det här vara en konsekvens?
