Ob-La-Di Ob-La-Da

Tecken på räknesvårigheter/dyskalkyli:

(x) Svårt att uppfatta antal och mängder

(x) Svårt att få siffror att fastna i minnet

(x) Problem att lära sig multiplikationstabellen

( ) Svårt att använda de fyra räknesätten

(x) Räknar långsamt

(x) Räknar på fingrarna

( ) Svårt att lära sig klockan

( ) Dålig tidsuppfattning

(x) Problem att hantera pengar (inte så lite ironiskt då jag jobbar med att hantera pengar)

(x) Svårt att planera och organisera

 

7 av 10. Men då så.

 

Dröm inatt. Fortfarande lite sketchy exakt vad det gick ut på, men den involverade Batman, Jokern, och tio får varav en hade rabies. Frågan var bara vilket. Tror att fåren kan ha haft en sprängladdning på ryggen också.

 

Ibland överträffar våran hjärna oss själva med sin fantasi, no?

Ibland vänds tillvaron upp och ner. Ena dagen är man bitter, andra skuttar man nästan fram av lycka. T.o.m. en sån butter skäggig man som jag kan ha glada perioder. Men jaja, det är en annan historia...



För inte så länge sedan införskaffade jag ett VIP-kort till Cinemateket. Detta innebär att jag kan se film där varje dag gratis i ett halvår framåt. Det är inga nya aktuella filmer som visas, men då och då dyker det upp en riktig pärla som man inte gärna missar! Gårdagen var en dag som spenderades där, och inte utan anledning, då de bjöd på två mycket bra, och mycket annorlunda filmer: Tillbaka till Framtiden och Taxi Driver.



Den första hade jag sett, men glömt nästan allt av innehållet. Den andra hade jag inte sett, och missuppfattat det jag hört om den, för det var en helt annan upplevelse än vad jag väntat mig.



Tillbaka till Framtiden...en otrolig film. Koncepter är enkelt och det borde nästan vara uttjatat vid det här laget: Man åker tillbaka i tiden, ändrar historien, och måste fixa tillbaka den. Inget nytt under solen, men filmen är så förbannat charmig att man kan inte låta bli att älska den! Michael J Fox har huvudrollen, men jag skulle nog säga att Christopher Lloyd är själva hjärtat i filmen, för det är en ren fröjd att se honom på bioduken, med sitt vita spretiga hår och stirrande ögon. Jag skrattade tyst för mig själv varje gång han dök upp, för hela hans karaktär som Doc Brown osar ut humor och hjärta. "Great Scott!" Vilken underbart rolig film!



Och sen har vi Taxi Driver...som sagt var det en film jag inte sett tidigare men som jag hört mycket om. Oj vilken upplevelse det var. Jag brukar vanligen veta mycket om filmerna jag ser, vilket jag vet många tycker är konstigt. Men jag tycker egentligen inte att det är hela världen om man redan vet hur det slutar. Star Wars har jag ju sett ett otalt många gånger, jag kan nästan varje scen utantill, men inte tröttnar jag för det. Samma med musik. Jag vet exakt när Clarence solo i Jungleland börjar och när det slutar, hur det låter, jag kan nynna det för mig själv utan musiken! Inte betyder det att jag ska strunta i att lyssna på låten!

Men det finns ändå något spännande med det första intrycket, den första gången man hör eller ser något som man faktiskt inte är beredd på. Jag minns att det tog mig flera sekunder efter Beatles "I Want You (She's So Heavy)" abrupta slut (som helt enkelt är att musikslingan som pågått i flera minuter plötsligt slutar mitt i en takt) att förstå att låten faktiskt var slut, och jag var så häpen att jag trodde det var ett jack i skivan. Lite samma upplevelse var Taxi Driver. Musiken, framför allt, var så tryckande och pulserande ondskefull, att jag satt som på nålar hela tiden, och väntade mig att De Niros karaktär vilken sekund som helst skulle explodera i en fasansfull mördarorgie utan dess like. Filmen var så laddad att jag nästan hade svårt att titta på den ibland, ett oerhört obehag greppade mig av och till, men samtidigt var det känslan där bak i huvudet som talade om för mig att detta var en oerhört viktig film. Och att jag var tvungen att ta in det hela om jag så skulle dö på kuppen. Jag är glad att jag gjorde det, för filmen i sin helhet var verkligen fenomenal. Omtumlande men fenomenal. Det var första gången jag såg Taxi Driver. Men inte den sista.

Status+kommentarer på FB:

 

Parlamentet var humor innan de tog in tjej-komikerna. Jämställdhet suger verkligen. speciellt den mörkhyade tjejen, hon är ju där för hon är tjej och svart

+(samma användare)

såklart det ska vara jämställdhet med löner och sådant. Men när tjejer ska vara kommentatorer för fotboll och ställen de inte platsar utan enbart är där för att det ska vara just jämställt är crap

+(annan användare)

Varför finns tjejer alls?

 

Jag läser detta och tänker:

 

 

Kanske jag överdriver men jag vet inte...tycker inte att ovan nämnda diskussion faller mig till smaken.

Var nära att posta bilden där men orkar inte ge min in i nån fight just nu...

En mycket informativ löpsedel publicerad av Aftobladet, inte sant?

 

Kanske att man förstår lite bättre vad det referar till då man ser att den publicerades den 12 september, 2001.

 

Tio år går fort. Man lever alltid i nuet så att säga. Det var då. Nu är nu.

 

Behövs verkligen en hel veckas tvdokumentärer och hyllningar? Jag har lite blandade känslor. Inte ska man glömma bort eller förneka, men jag kan inte skaka av mig känslan att många runt om i världen utnyttjar detta tioårs"jubileum" för egen vinning. Kan inte säga att tanken ger mig ro.

 

Tänkte först skriva lite om mina minnen av den dagen, för jag minns i stor detalj händelseförloppet i mitt liv från och med klockan 15:20 tisdagen den 11 september. Men det är nog inte så intressant. Vad som kan intressera vissa är dock att jag besökte WTC någon månad före anfallen, men det har jag knappt tänkt närmare på. Känns lite konstigt att gå och grubbla på såna saker. Jag känner inte, och har aldrig känt, att jag "hade tur" eller nåt i den stilen. Jag var där en gång, and that's that.

 

God bless.

Jag bankar huvudet i väggen här (bildligt talat, inte bokstavligt). Detta är på grund av den frustration jag känner över att skriva på denna blogg. 

Inte skrivandet i sig, utan det faktum att jag inte får ner något med substans. Jag har idéer, jag har tankar, jag har saker som jag hela tiden tänker att det här skulle passa, men när det väl kommer till kritan så försvinner dom, och jag kan inte få ordning på mina tankar! Jag ber om ursäkt till alla eventuella läsare...Jag ger inte upp dock! Uppdateringar ska komma, och det ska bli annat än "be-om-ursäkt-för-inget-konstruktivt-skrivande" inlägg. Börjar fundera om jag inte har nån form av ADHD eller nåt...skulle förklara en jäkla massa egentligen, inte bara det här, utan hela mitt liv, basically. Nånting är fel däruppe, frågan är vad.