You hear five quick shots, the cops come up for air...
Ibland vänds tillvaron upp och ner. Ena dagen är man bitter, andra skuttar man nästan fram av lycka. T.o.m. en sån butter skäggig man som jag kan ha glada perioder. Men jaja, det är en annan historia...
För inte så länge sedan införskaffade jag ett VIP-kort till Cinemateket. Detta innebär att jag kan se film där varje dag gratis i ett halvår framåt. Det är inga nya aktuella filmer som visas, men då och då dyker det upp en riktig pärla som man inte gärna missar! Gårdagen var en dag som spenderades där, och inte utan anledning, då de bjöd på två mycket bra, och mycket annorlunda filmer: Tillbaka till Framtiden och Taxi Driver.
Den första hade jag sett, men glömt nästan allt av innehållet. Den andra hade jag inte sett, och missuppfattat det jag hört om den, för det var en helt annan upplevelse än vad jag väntat mig.
Tillbaka till Framtiden...en otrolig film. Koncepter är enkelt och det borde nästan vara uttjatat vid det här laget: Man åker tillbaka i tiden, ändrar historien, och måste fixa tillbaka den. Inget nytt under solen, men filmen är så förbannat charmig att man kan inte låta bli att älska den! Michael J Fox har huvudrollen, men jag skulle nog säga att Christopher Lloyd är själva hjärtat i filmen, för det är en ren fröjd att se honom på bioduken, med sitt vita spretiga hår och stirrande ögon. Jag skrattade tyst för mig själv varje gång han dök upp, för hela hans karaktär som Doc Brown osar ut humor och hjärta. "Great Scott!" Vilken underbart rolig film!
Och sen har vi Taxi Driver...som sagt var det en film jag inte sett tidigare men som jag hört mycket om. Oj vilken upplevelse det var. Jag brukar vanligen veta mycket om filmerna jag ser, vilket jag vet många tycker är konstigt. Men jag tycker egentligen inte att det är hela världen om man redan vet hur det slutar. Star Wars har jag ju sett ett otalt många gånger, jag kan nästan varje scen utantill, men inte tröttnar jag för det. Samma med musik. Jag vet exakt när Clarence solo i Jungleland börjar och när det slutar, hur det låter, jag kan nynna det för mig själv utan musiken! Inte betyder det att jag ska strunta i att lyssna på låten!
Men det finns ändå något spännande med det första intrycket, den första gången man hör eller ser något som man faktiskt inte är beredd på. Jag minns att det tog mig flera sekunder efter Beatles "I Want You (She's So Heavy)" abrupta slut (som helt enkelt är att musikslingan som pågått i flera minuter plötsligt slutar mitt i en takt) att förstå att låten faktiskt var slut, och jag var så häpen att jag trodde det var ett jack i skivan. Lite samma upplevelse var Taxi Driver. Musiken, framför allt, var så tryckande och pulserande ondskefull, att jag satt som på nålar hela tiden, och väntade mig att De Niros karaktär vilken sekund som helst skulle explodera i en fasansfull mördarorgie utan dess like. Filmen var så laddad att jag nästan hade svårt att titta på den ibland, ett oerhört obehag greppade mig av och till, men samtidigt var det känslan där bak i huvudet som talade om för mig att detta var en oerhört viktig film. Och att jag var tvungen att ta in det hela om jag så skulle dö på kuppen. Jag är glad att jag gjorde det, för filmen i sin helhet var verkligen fenomenal. Omtumlande men fenomenal. Det var första gången jag såg Taxi Driver. Men inte den sista.
För inte så länge sedan införskaffade jag ett VIP-kort till Cinemateket. Detta innebär att jag kan se film där varje dag gratis i ett halvår framåt. Det är inga nya aktuella filmer som visas, men då och då dyker det upp en riktig pärla som man inte gärna missar! Gårdagen var en dag som spenderades där, och inte utan anledning, då de bjöd på två mycket bra, och mycket annorlunda filmer: Tillbaka till Framtiden och Taxi Driver.
Den första hade jag sett, men glömt nästan allt av innehållet. Den andra hade jag inte sett, och missuppfattat det jag hört om den, för det var en helt annan upplevelse än vad jag väntat mig.
Tillbaka till Framtiden...en otrolig film. Koncepter är enkelt och det borde nästan vara uttjatat vid det här laget: Man åker tillbaka i tiden, ändrar historien, och måste fixa tillbaka den. Inget nytt under solen, men filmen är så förbannat charmig att man kan inte låta bli att älska den! Michael J Fox har huvudrollen, men jag skulle nog säga att Christopher Lloyd är själva hjärtat i filmen, för det är en ren fröjd att se honom på bioduken, med sitt vita spretiga hår och stirrande ögon. Jag skrattade tyst för mig själv varje gång han dök upp, för hela hans karaktär som Doc Brown osar ut humor och hjärta. "Great Scott!" Vilken underbart rolig film!
Och sen har vi Taxi Driver...som sagt var det en film jag inte sett tidigare men som jag hört mycket om. Oj vilken upplevelse det var. Jag brukar vanligen veta mycket om filmerna jag ser, vilket jag vet många tycker är konstigt. Men jag tycker egentligen inte att det är hela världen om man redan vet hur det slutar. Star Wars har jag ju sett ett otalt många gånger, jag kan nästan varje scen utantill, men inte tröttnar jag för det. Samma med musik. Jag vet exakt när Clarence solo i Jungleland börjar och när det slutar, hur det låter, jag kan nynna det för mig själv utan musiken! Inte betyder det att jag ska strunta i att lyssna på låten!
Men det finns ändå något spännande med det första intrycket, den första gången man hör eller ser något som man faktiskt inte är beredd på. Jag minns att det tog mig flera sekunder efter Beatles "I Want You (She's So Heavy)" abrupta slut (som helt enkelt är att musikslingan som pågått i flera minuter plötsligt slutar mitt i en takt) att förstå att låten faktiskt var slut, och jag var så häpen att jag trodde det var ett jack i skivan. Lite samma upplevelse var Taxi Driver. Musiken, framför allt, var så tryckande och pulserande ondskefull, att jag satt som på nålar hela tiden, och väntade mig att De Niros karaktär vilken sekund som helst skulle explodera i en fasansfull mördarorgie utan dess like. Filmen var så laddad att jag nästan hade svårt att titta på den ibland, ett oerhört obehag greppade mig av och till, men samtidigt var det känslan där bak i huvudet som talade om för mig att detta var en oerhört viktig film. Och att jag var tvungen att ta in det hela om jag så skulle dö på kuppen. Jag är glad att jag gjorde det, för filmen i sin helhet var verkligen fenomenal. Omtumlande men fenomenal. Det var första gången jag såg Taxi Driver. Men inte den sista.
Kommentarer
Trackback
