Ob-La-Di Ob-La-Da

...Standing together we were badass, on any given night, on our turf, some of the baddest on the planet. We were united, we were strong, we were righteous, we were unmovable, we were funny, we were corny as hell and as serious as death itself. And we were coming to youur town to shake you and wake you up. Together, we told an older, richer story about the possibilities of friendship that transcended those I'd written in my songs and in my music. Clarence carried it in his heart. It was a story where the Scooter and the Big Man not only busted the city in half, but we kicked ass and remade the city, shaping it into the kind of place where our friendship would not be such an anomaly.

 

...I'll miss my friend, his sax, and the force of nature that was his sound. But his love and his story---the story that he gave to me, that he whispered in my ear, and that he gave to you---is going to carry on.

 

Clarence was big and he made me feel, think, love, and dream big. How Big was the Big Man? Too fucking big to die. You can put it on his gravestone, you can tattoo it over your heart.

 

Clarence doesn't leave the E Street Band when he dies.

He leaves when we die.

 

(Flyernotes från nya albumet Wrecking Ball).

 

Fear not, my minions! Nåt kommer hända här snart!

Oh, btw, folks, jag har Twitter (ja, jag vet...helt otroligt...)

 

https://twitter.com/#!/Biggelito

 

Är väl bara att följa, efter eget intresse :P

Hej, jag är inte bra på nåt och har ingen som helst framtid.

 

NEJ jag mår inte bra.

Hm, bilderna blir ju inte överdrivet stora, och gör jag dom större försvinner de bakom ramen...iallafall för mig. Ska hitta nån lösning inom kort, men nu ska det jobbas. Hepp.

God jul typ! Fast inte för vissa träd:

Kanske inte syns så bra, men det var två träd på raken som föll, mitt emellan ett dagis. Tur då att det var på natten, en söndag, på juldagen :P

Inte död! Bara nästan bortglömd!

 

Snäll katt!

Bruce! I Sommar! På Ullevi! Gnnnnnnhhh!!!!

 

 

Jag har börjat läsa Moment 22 igen. För...22:a gången typ...

 

Inväntar med spänning datum för Bruce konserten som vi alla vet kommer ske nån gång i vår!

 

Och här, en bild. Gammal, och många har redan sett den vid det här laget men:

Nu har jag kommit på vad det ska bli av den här bloggen!

Bilder!

 

Bilder! Bilder! Bilder!

 

Varför inte? Jag älskar att fota! Kan ju lika gärna låta folk se vad som dykt upp i linsen.

 

 

Kommer bli ganska blandat, gamla bilder, nya bilder, allt möjligt. Kan börja med den här:

 

Nä, dags att damma av den gamla bloggen så de få läsare som finns faktiskt har nåt att läsa!

 

Kan ju börja med en recension som jag skrivit till min kurs! Kommer med nåt mer kreativt inom en snar framtid! Ge inte upp hoppet!

 

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn

Recension av Olof Rönn



Genre: Äventyr

Produktionsland: USA

Regissör: Steven Spielberg

Medverkande: Jamie Bell, Andy Serkis, Daniel Craig

Längd: 1h 47min.

Censur: 11 år

Betyg: 4 av 6.





Det blir alltid kontroversiellt när man gör en film av ett älskat litterärt verk. De hängivna fansen till det relevanta verket tycks alltid vara oerhört kräsna: en filmatisering ska följa boken till punkt och pricka! Många skulle nog också hävda att filmen inte borde göras alls!



Angående denna filmatisering av Tintins äventyr hörde jag ursprungligen till den senare publiken. Jag ansåg inte att själva idén med en film om Tintin var så dum, eller att det skulle nödvändigtvis skulle bli dåligt, men jag trodde att det skulle vara omöjligt att fixa den viktigaste detaljen: karaktärernas utseende! Att t.ex. låta två skådespelare som inte ser ut som Dupond och Dupont spela dessa klumpiga detektiver vore helt otänkbart, och var hittar man ett par tvillingar med rätt utseende?



Kanske tänkte Spielberg samma sak, när han bestämde sig för att göra filmen med motion capture tekniken. Nu kunde man göra så att skådespelarna, oavsett hur de egentligen såg ut, får den rätta Tintin-looken. Då var den saken fixad! Hur blir det med själva storyn? Vilket album gör man film av? I det här fallet får vi en salig blandning av flera, med Enhörningens Hemlighet i centrum.



Så hur blir slutresultatet? Är detta en film värdig Hergés skapelse?



Även om jag som ett hängiven Tintin-fan sedan barnsben tydligt märker skillnaderna från originalserierna (som är ganska omfattande) så finner jag mig själv med att bry mig ganska lite om dem. Kanske är det för att filmen är så barnsligt underhållande. Filmen osar av skaparglädje; från de animerade förtexterna (som figurerar som ett stumt litet eget äventyr) till de makalösa actionsekvenserna framåt slutet av filmen (inklusive en makalöst imponerande sekvens ombord ett gammalt 1700-talsfartyg) så finns det inte ett ögonblick där man känner att filmskaparna har tröttnat eller fått slut på idéer. T.o.m. scenövergångarna är innovativa, och filmen överraskar mer än en gång med sin sinnrika visuella stil. Spielbergs skaparglädje smittar av sig; hela filmen blir en enda stor fest för sinnena.



Helt problemfri är filmen dock inte. Ibland är det inte helt enkelt att hänga med i Tintins tänkande, Jamie Bells Tintin är (förvisso precis som i serierna) hyfsat personlighetsbefriad, och Kapten Haddock (Andy Serkis) blir med sitt klumpiga drickande av och till mer irriterande än rolig.



Trots detta har Spielberg regisserat en film som i överlag är oerhört underhållande att se på. "Vid alla grönsvansade isbjörnar!" tänker jag, "Jag vill se mer!"

 

 

Argh, missade att få biljett till McCartney! Men det ska jag nog få tag på förr eller senare...konserten är ju t.o.m. på min födelsedag, inte att man missar något sådant!

 

Annars är livet bra nu. Jag har min nya dator, som är suverän. Men ännu viktigare, jag har hittat mig en trevlig liten flicka vid namn Hedda, som jag numera betraktar som min flickvän. Ibland har man bannemig flyt :)

 

En liten iaktagelse: Såg just Orions bälte påvägen hem. Kom tänka på att det inte är så konstigt egentligen att folk har bildat så kallade stjärnbilder i huvudet, det ser ju ändå ganska intressant ut, med dessa tre stjärnor på rad, och sen fyra stycken som en ram runtom. Vet inte om jag tycker att det ser ut som en man direkt, men inte alls långsökt att börja se det som ett tecken!

Fota är kul. Extra kul är det när det är mörkt. Men det blir lätt fel. Fast fel kan bli rätt, paradoxalt nog!

 

Ta daaa...

 

Och tack till Carolina, som påminde mig om hur otroligt bra Blinded By The Light, den första Springsteen låten från det första Springsteen albumet, är :)

Tecken på räknesvårigheter/dyskalkyli:

(x) Svårt att uppfatta antal och mängder

(x) Svårt att få siffror att fastna i minnet

(x) Problem att lära sig multiplikationstabellen

( ) Svårt att använda de fyra räknesätten

(x) Räknar långsamt

(x) Räknar på fingrarna

( ) Svårt att lära sig klockan

( ) Dålig tidsuppfattning

(x) Problem att hantera pengar (inte så lite ironiskt då jag jobbar med att hantera pengar)

(x) Svårt att planera och organisera

 

7 av 10. Men då så.

 

Dröm inatt. Fortfarande lite sketchy exakt vad det gick ut på, men den involverade Batman, Jokern, och tio får varav en hade rabies. Frågan var bara vilket. Tror att fåren kan ha haft en sprängladdning på ryggen också.

 

Ibland överträffar våran hjärna oss själva med sin fantasi, no?

Ibland vänds tillvaron upp och ner. Ena dagen är man bitter, andra skuttar man nästan fram av lycka. T.o.m. en sån butter skäggig man som jag kan ha glada perioder. Men jaja, det är en annan historia...



För inte så länge sedan införskaffade jag ett VIP-kort till Cinemateket. Detta innebär att jag kan se film där varje dag gratis i ett halvår framåt. Det är inga nya aktuella filmer som visas, men då och då dyker det upp en riktig pärla som man inte gärna missar! Gårdagen var en dag som spenderades där, och inte utan anledning, då de bjöd på två mycket bra, och mycket annorlunda filmer: Tillbaka till Framtiden och Taxi Driver.



Den första hade jag sett, men glömt nästan allt av innehållet. Den andra hade jag inte sett, och missuppfattat det jag hört om den, för det var en helt annan upplevelse än vad jag väntat mig.



Tillbaka till Framtiden...en otrolig film. Koncepter är enkelt och det borde nästan vara uttjatat vid det här laget: Man åker tillbaka i tiden, ändrar historien, och måste fixa tillbaka den. Inget nytt under solen, men filmen är så förbannat charmig att man kan inte låta bli att älska den! Michael J Fox har huvudrollen, men jag skulle nog säga att Christopher Lloyd är själva hjärtat i filmen, för det är en ren fröjd att se honom på bioduken, med sitt vita spretiga hår och stirrande ögon. Jag skrattade tyst för mig själv varje gång han dök upp, för hela hans karaktär som Doc Brown osar ut humor och hjärta. "Great Scott!" Vilken underbart rolig film!



Och sen har vi Taxi Driver...som sagt var det en film jag inte sett tidigare men som jag hört mycket om. Oj vilken upplevelse det var. Jag brukar vanligen veta mycket om filmerna jag ser, vilket jag vet många tycker är konstigt. Men jag tycker egentligen inte att det är hela världen om man redan vet hur det slutar. Star Wars har jag ju sett ett otalt många gånger, jag kan nästan varje scen utantill, men inte tröttnar jag för det. Samma med musik. Jag vet exakt när Clarence solo i Jungleland börjar och när det slutar, hur det låter, jag kan nynna det för mig själv utan musiken! Inte betyder det att jag ska strunta i att lyssna på låten!

Men det finns ändå något spännande med det första intrycket, den första gången man hör eller ser något som man faktiskt inte är beredd på. Jag minns att det tog mig flera sekunder efter Beatles "I Want You (She's So Heavy)" abrupta slut (som helt enkelt är att musikslingan som pågått i flera minuter plötsligt slutar mitt i en takt) att förstå att låten faktiskt var slut, och jag var så häpen att jag trodde det var ett jack i skivan. Lite samma upplevelse var Taxi Driver. Musiken, framför allt, var så tryckande och pulserande ondskefull, att jag satt som på nålar hela tiden, och väntade mig att De Niros karaktär vilken sekund som helst skulle explodera i en fasansfull mördarorgie utan dess like. Filmen var så laddad att jag nästan hade svårt att titta på den ibland, ett oerhört obehag greppade mig av och till, men samtidigt var det känslan där bak i huvudet som talade om för mig att detta var en oerhört viktig film. Och att jag var tvungen att ta in det hela om jag så skulle dö på kuppen. Jag är glad att jag gjorde det, för filmen i sin helhet var verkligen fenomenal. Omtumlande men fenomenal. Det var första gången jag såg Taxi Driver. Men inte den sista.

Status+kommentarer på FB:

 

Parlamentet var humor innan de tog in tjej-komikerna. Jämställdhet suger verkligen. speciellt den mörkhyade tjejen, hon är ju där för hon är tjej och svart

+(samma användare)

såklart det ska vara jämställdhet med löner och sådant. Men när tjejer ska vara kommentatorer för fotboll och ställen de inte platsar utan enbart är där för att det ska vara just jämställt är crap

+(annan användare)

Varför finns tjejer alls?

 

Jag läser detta och tänker:

 

 

Kanske jag överdriver men jag vet inte...tycker inte att ovan nämnda diskussion faller mig till smaken.

Var nära att posta bilden där men orkar inte ge min in i nån fight just nu...

En mycket informativ löpsedel publicerad av Aftobladet, inte sant?

 

Kanske att man förstår lite bättre vad det referar till då man ser att den publicerades den 12 september, 2001.

 

Tio år går fort. Man lever alltid i nuet så att säga. Det var då. Nu är nu.

 

Behövs verkligen en hel veckas tvdokumentärer och hyllningar? Jag har lite blandade känslor. Inte ska man glömma bort eller förneka, men jag kan inte skaka av mig känslan att många runt om i världen utnyttjar detta tioårs"jubileum" för egen vinning. Kan inte säga att tanken ger mig ro.

 

Tänkte först skriva lite om mina minnen av den dagen, för jag minns i stor detalj händelseförloppet i mitt liv från och med klockan 15:20 tisdagen den 11 september. Men det är nog inte så intressant. Vad som kan intressera vissa är dock att jag besökte WTC någon månad före anfallen, men det har jag knappt tänkt närmare på. Känns lite konstigt att gå och grubbla på såna saker. Jag känner inte, och har aldrig känt, att jag "hade tur" eller nåt i den stilen. Jag var där en gång, and that's that.

 

God bless.

Jag bankar huvudet i väggen här (bildligt talat, inte bokstavligt). Detta är på grund av den frustration jag känner över att skriva på denna blogg. 

Inte skrivandet i sig, utan det faktum att jag inte får ner något med substans. Jag har idéer, jag har tankar, jag har saker som jag hela tiden tänker att det här skulle passa, men när det väl kommer till kritan så försvinner dom, och jag kan inte få ordning på mina tankar! Jag ber om ursäkt till alla eventuella läsare...Jag ger inte upp dock! Uppdateringar ska komma, och det ska bli annat än "be-om-ursäkt-för-inget-konstruktivt-skrivande" inlägg. Börjar fundera om jag inte har nån form av ADHD eller nåt...skulle förklara en jäkla massa egentligen, inte bara det här, utan hela mitt liv, basically. Nånting är fel däruppe, frågan är vad.

Hahah, åååh ibland är jag bara för mycket...and the award for the most obvioust post title goes to...

 

Well jag ska till London imorrn. Ska bli sjukt kul, länge sen jag var där (två år). Det ska fotas, det ska käkas, det ska shoppas och det ska....umm, ja det ska bli kul!

 

Stay tuned, jag kanske berättar mer om vad som hänt där borta nästa vecka!

 

Kanske.

Jag önskar ofta att jag kunde ha blivit smartare, och kunna ge mig in i vilken karriär som helst, och inte vara begränsad till de som inte förlitar sig alltför mycket av matematik. Astrologi är, t.ex. ett ämne som ligger mig nära om hjärtat. Rymden, stjärnorna, planeterna och allt det som ligger "in between" är i mina ögon förbluffande intressant. När jag gick av spårvagnen nu i natt påvägen hem stannade jag upp och stirrade på natthimlen i en minut eller så. Jag vill veta mer om allt som finns där ute! D: